fan.
Ni vet den där känslan, när man känner sig helt osynlig och obetyd. När man sitter där och låtsas som om ingenting har hänt fast man egentligen bara skulle vilja stor böla och bara skrika och ha sönder saken. Jag försöker vara stark. Men det går fan inte. Jag försöker att tycka om min kropp, men det går fan inte heller, jag bokstavligt talat HATAR mitt utseende. Min näsa, min mage, mina lår, mina ögonbryn, mitt ansikte, min hy. Jag fucking hatar mitt utseende. Alla säger "men nej, du är ju jätte fin" som om det skulle hjälpa eller ? fan jag vet att ni vill hjälpa men det kommer aldrig att funka. Jag hatar att jag är blyg ibland, därför har jag problem med att få nya vänner. Alla föreställer sig att jag ska vara en bitchig liten fjortis som strular runt med alla. Men tyvärr så är jag inte det. Jag är bara en helt vanlig tjej. Jag kämpar fan varje dag, för att inte börja gråta. Jag har funderat många gånger, på att smita hemifrån, och se om någon bryr sej. Men jag har aldrig riktigt vågat, jag har varit för rädd, för rädd för att bli utskälld. Jag har varit i så JÄVLA många tjejbråk, så ni vill inte veta. Det är fan inte kul att få höra hela jävla tiden, att man är värdelös, eller att man aldrig kämpar tillräckligt bra. Att man aldrig kämpar 100% jag försöker och försöker, att ta mig dit upp. Högst upp, där jag tycker om mig själv, där dom andra tycker om mig för den jag är, där jag är stark och tror på mig själv. Men det går fan inte, jag har kämpat ända sen 1:an. Men jag har ännu inte lyckats. Och kommer säkert aldrig göra. Jag hatar mitt liv, och kommer alltid att göra. Cya in heaven.
Kommentarer
Trackback
